Mitt livs mening påminns utav starka långa manliga armar.

 En dag som alla andra

Jag sitter och arbetar på kontoret. Denna dag är det duggregn i luften och jag hör fåglarna sjunga massor utomhus.

Musiken i högtalaren är mjuk, lugn och påminner om en fantasi-plats ovan molnen. Det blir mjukt och tunna lugna kulörer omkring mig om jag blundar.

Tidigare har jag gjort en healing-session på distans där jag var taget av glädje i min återkoppling. Det gav mig mer kunskap om hur vi fungerar i våra chakran och hur vissa händelser i våra liv kan te sig i energi-blockeringar. Dessutom var jag guidad att lossa blockeringen och på ett enkelt sätt veta att det var klart.

Som intuitiv coach är det en del av min DNA att guida andra, oavsett vilken tjänst de beställer, till att finnas deras inre balans med deras själ. Jorden, världen, behöver det och mitt uppdrag är att hjälpa.

Lugnet inombords att jag inte bara gjort nytta utan lärt mig mer för ytterligare nytta även framöver  känns bra. Och när jag öppnar mailet som ska förändra min dag anar jag ingenting.

Orden sjunger sig fram och bildar de mest vackra inre bilder jag sett. Hur någon annan fått hjälp att finna sin inre vibration, sin själs vibration, för att i sitt jobb kunna hjälpa fler. 

Det är vackert.

I hens möte fanns en man som var gammal. Det beskrivs om ett möte som inte är med så många ord utan mer förståelse och med visad värdighet för att vi alla är olika, på olika platser i livet, men hur vi trots det kan kommunicera ändå. Att vi trots tystnad i verbal kommunikation verkligen kommunicerar med varandra. Mötet innehöll även kontakt från andevärlden vilket var lite syftet med att skriva och berätta för mig.

Dock fortsatte informationen till mig när meningarna i mailet tagit slut. En liten bild från meningarna får plötsligt liv i mitt inre mediala seende och jag får mängder med information till mig. Kommunikationen fortsätter mellan mig och andevärlden, där mailet lämnat av.

Informationen är från den dagen, den platsen, det området över lag och om denne man. Han är idag en själ. Han dog någon gång mellan mötet med hen (som mailade mig) och idag. Det har han varit ett tag. Mailet berättade ju om något som skett för länge sedan.

Han står plötsligt bakom mig och håller sin hand på min axel.

Han visar att det jag gjort, före hans bortgång, gjorde skillnad för hans stund att lämna jorden.

Den jag är, påverkar andra att förstå och utvecklas i de personer de är.

Jag har på ett förlängt sätt hjälpt hans själ att möta ljuset på ett fint, fridfullt och energi-fyllt sätt.

Vem vill inte kunna detta?

Detta var min dröm i så många år. År av tvekan och starka tankar i mitt ego att ”inte ska väl jag tro att jag kan”, eller ”varför skulle jag kunna hjälpa någon som dör”, ”varför skulle jag vara utvald att stötta när vi naturligt lämnar detta fysiska liv?”.  Jag slogs med tankarna om VARFÖR jag ville hjälpa och lära mig mer om hur vi dör och vad som händer då. 

Han tackar mig. 

Hans starka armar är äntligen starka igen. 

Han är lycklig och tacksam. 

Han är lycklig trots att han inte längre är här. 

Han är lycklig just för att han inte längre är här.

 Min vändpunkt

Jag ville inte spöka den dagen jag är död. Jag ville däremot vara gift. Med Mattias. 

Jag ville var gift med honom när jag lever så jag slipper känner ånger att jag inte levt mitt liv fullt ut så som jag vill, med risk att istället spöka när jag dör.

Så jag bestämde mig att jag skulle fria. Det fanns ingen tid att förlora. Och jag köpte hem lite skumpa, tvingade honom i duschen när sonen somnat så jag skulle hinna plocka fram ljus och mysa till dig mitt i vårt renoveringskaos. 

Det var en helt vanlig grå tisdag, mitt i vår vardag. Alla rum var samman-packade i ett hörn i köket och byggplatsen höll det värsta av damm och färg på rätt sida om renoverings-linjen i vårt hus.

Jag var fast besluten att jag i detta liv behövde manifestera min kärlek till Mattias( inför honom, mig själv och kanske hela världen) genom att gifta mig med honom. Ett löfte som är det heligaste och viktigaste vi kan leva efter, oavsett upp eller nergångar i livet.

Jag ville inte spöka den dagen jag dör. Jag ville leva fullt ut. Och på samma sätt jag var fast besluten och lycklig när jag friade så visar nu mannen - själen på mitt kontor - sina starka långa vackra manliga armar och känner sig lycklig. Han är dessutom fast besluten att visa mig hur jag hjälpt i hans liv, utan att jag vet vem han är när han levde. Därför såg han till att komma hit och fortsätta kommunikationen där mailet från hen var slut.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att jag kan hjälpa själar och jag älskar att jag inte dog den där gången när jag själv var rädd att livet kunde ta slut. Jag känner en sorts tacksamhet till dagen då jag kunnat förblöda, och de följande stunder som var kritiska. En tacksamhet att jag inte dog utan fick mer chans att tänka på min död och vad som är viktigt fram tills dess.

Använd ditt liv, ditt livs mening och fyll ditt liv med än mer mening.

Vart är du på väg och varför?

Låt ljuset i mig reflektera ditt ljus inom dig.

Namaste!

/Linda

Likt en blomma blommar hon än!

Bilden kommer härifrån. 

Hon tittar ner i famnen och sväljer tårarna. Det är inte här hon tänker släppa fram dem. De ska minsann inte få se hur sårbar hon är. Inte idag. Inte alls. Fanns det förtroende och acceptans för den hon är skulle det gå men inte på detta vis. Det får inte bli deras vinst att veta så mycket om henne. Hon tänker hur hon skulle vilja fly härifrån, inte längre sitta här i kyrkbänken. Hon vill bara bort någon annan stans. Dit det är vackert, där hon är en av alla blommor, ljusa och kärleksfulla. Med respekt för att vi alla är olika och vissa mer känsliga än kanske mängden människor. Men här är inte läge att fälla tårar. De är MINA, tänker hon när hon biter sig i tungan. Inte här!

Jag satt där många gånger och tänkte för mig själv att det bara skulle gå att hålla tillbaka tårarna. Hur fel jag fungerade och hur jobbigt det var att inte vara som alla andra. Det kunde räcka med några toner från orgeln, vissa utvalda ord någon läste med hela hjärtat eller en sång där barnen fortfarande var mer öppna än stängda. När någon vibration av energi någonstans ifrån slog emot mig och känslorna vällde fram likt ett X2000-tåg. Men vanligast var en kommentar som gärna skulle kännas och få mig att känna mig lite mindre än andra, de var det mest sårande och det som fick hela kroppen att värka. Att det fanns ett begrepp som förklarade vad som hände förstod jag inte. Men idag vet jag att min högkänslighet många många gånger har skapat sorg i kroppen efter smärtan av andras ord, intentioner och deras tankar. Sorg som så många år senare fortfarande kommer i sorgens egna takt och behöver tas om hand.  

Sorg enligt min mening.

Vissa dagar blir vi mer påminda om de vi saknar än andra. Dessa dagar blir ibland som en bromskloss, eller så är känslan som om det hela tiden ligger en enorm kloss framför oss. Det är inte så självklart att bara få gjort det som är tänkt eller ens det som vi gör varje dag. 

För mig är sorg ett ord, ett tillstånd, en känsla, något naturligt, en smärtsam eller fin känsla. Det är något som jag skulle vilja att alla pratar mer om i livet, mitt i vardagen. Vad är sorg och hur agerar den i dig? Vad får den dig att känna och vilka slutsatser drar du av det? Allt detta påverkar ju också hur du hanterar sorgen. 

Sorg för mig behöver inte vara en person som lämnat jorden. Det kan lika väl handla om det vi har mitt i livet. Saker, personer, uttalanden, situationer, upplevelser, detaljer förknippade med något som vi varit med om, dofter, det vackra - ja massor är sorg eftersom det är så starkt kopplat till en känsla. 

Mitt i mina sittningar kan jag plötsligt bli medveten om att sorgen jag hanterar i mitt jobb faktiskt är lika mycket min som mina kunders. Det är lika mycket jag som känner sorg inför de som är kvar på jorden som för de som finns i själslig form. För jag ser inte att vi dör och då finns vi inte mera. 

Men det gör ont att ens skriva. För självklart finns känslan av att de försvinner när de dött. Vi som är kvar här kan ju inte längre se, krama, dofta, samtala, njuta och längta i vetskap om att vi snart ses igen. Vi känner den fysiska frånvaron och det är fysisk sorg som är, enligt mig, den absolut tuffaste.

De själar jag möter och arbetar med/för känner också sorg men på en mer andlig nivå. Då är det mer lätt-vibrerande, vackert, förstående och ljust i sorgen. Här på jorden blir den svart, mörk, tung, hårt, smärtsam och tyvärr för många något vi inte talar om. 

Min tröst många gånger kommer från min öppenhet. Att våga gråta, fälla en tår med mina kunder. Att våga släppa fram mina känslor (som inte alltid är mina men för den delen är mina att få dela med mig av). Det är när medmänniskan både ser och känner att vi båda känner som det händer något magiskt och frigörande över sorg. 

Sedan finns de personer som hade velat kunna släppa ner garden och gråta men blir så obekväma att de sväljer ner det. Jag har ingen värdering i det. Jag dömer ingen i det. Det händer att jag gråter åt dem också. Det viktiga för mig är att inte leva mer i osanning. Att jag inte trycker ner det som behöver komma upp. Det är en värdering i livet jag uppmanar andra att få dela. Och när barnen kommer och säger att de släpper ut sina känslor istället för att inte visa blir jag varm - det är ju precis det. 

Så samla dig ibland, tänd ett ljus, håll i en sten, köp dig en vacker blomma och släpp garden. Musik är fantastiskt skönt att ha med sig när man vill släppa ut lite känslor som tidigare fick stanna i baksätet. 

Låt sorgen omges av det vackra så känns den inte lika läskig som vi allmänt i samhället har gjort den till. Gör den till din och gör den vacker.  Det är en del av dig. 

Namaste!

/Linda Öberg

Ett underbart farväl

Ibland faller livet ifrån på ett sätt som smärtar mer än vanligt. Då blir vår tros-uppfattning så mycket viktigare än i vårt vardagliga liv.

Farmor bad mig, verkligen bad mig, att flytta ut vävstolen för att jag skulle välkomna mitt nästa steg som Änglamedium och Healer. Nästa kurs är bokad och jag föreställde mig att mina uppdrag skulle bli som tidigare fram tills dess. Men icke. ✨

Andevärlden hade andra planer och jag har precis avtackat ett möte som jag sent ska glömma. Det fick mig att rysa, gråta, höja min vibration. Det fick mig att lita ännu mer på min intuition, än vad jag redan gjorde. Jag fick lära, förmedla, låta både mig och besökaren utvecklas.

Detta vackra som skett är varför jag jobbar med detta
Det är min yrkesmässiga mening i detta liv. Jag älskar mitt jobb.

Till er som var här, Tack <3
Tack för att ni så ärligt och öppenhjärtligt mötte mig. För att ni litade på mina gåvor så ni dessutom fick känna och upplevs själen vi sände till himlen.

Hjärtan på väggen, blommor i den vackra brudbuketten, alla fina förklaringar som hen så troget velat dela med sig av, de vackra vita fåglarna och alla svar ni fick. Det värmer mig innerligt.

Hen vinkar och tacksamhet sköljer över mina kinder igen.

Tack <3 ✨

Jag kommer för alltid ha detta möte kvar i mitt minne och jag värdesätter alla ni förmedlat tillbaka.

Ta hand om er alla! ✨

Linda Öberg
Änglamedium, Atlantean Healer™ och intuitiv coach /
Psychic angelmedium,
Atlantean Healing Practitioner™ and intuitive coach

Tel: +46 (0)73  716 21 26
info@lindaobergmedium.com 

www.lindaoberg.com

https://www.facebook.com/lindaobergmedium/

Var stolt över vem du är och skriv under på det!

Detta är en fortsatt hyllning till Ainbusk tillsammans med dagens budskap. För alla borde ställa sig rätt upp och ner, fundera på vad de är allra stoltast över och skriva under med stolthet på att de har många saker att vara stolta över. ALLA människor har det  oavsett vad de senast gjorde eller vad majoriteten är.

Så börja redan nu. Vad får dig att le med det du gjort i ditt liv? Vad får magen att känna välbehag över? Vilka sidor är dina vackra och finaste? Och förläng detta med att förklara varför. Det finns alltid saker vi gör som vårt ego gärna vill förminska eller värdera till något som inte skulle vara bra.

Maggan i sitt Eksjöhus i blått och vitt, kvinnan som födde Amanda (som vi många vet vem hon är), hen som vet att den andre tänker samma sak, kvinnan som ler i sin spegelbild men ropar Varför i hjärtat, kvinnan som lämnat den lilla flickan hon en gång var....ja alla har de så otroligt mycket att vara stolta över.
Så självklart kan du med, oavsett om du är man eller kvinna. Om du inser att det finns saker att förbättra och du tar första steget så har du något nu precis att vara stolt över.

Skratta dig igenom en rolig film, fundera igen - vad är jag stolt över med mig själv. Skriv sedan under och sätt upp det på väggen. Påminn dig själv om att du har ett oerhört fint värde och massor att känna stolthet över.

Jag tackar Ainbusk och alla som gjorde det möjligt till skivan Stolt. Den förändrade mitt sett att  orka se på både fina och fula saker i mitt liv. Den förändrar, berikar och är fantastisk - precis som så mycket mer ni gjort. Så fortsätt känna stolthet för det är för evigt er stolthet att få bära.

Ta hand om er!
/Linda


Bilden är hittad här.

Tacksamhet över livets värme och allt som varit dött

 

Den blomstateid´n nu kummar med lust och fägring stur. Du kummar u e summar da gras å gröido gro. Me bleia livli värme, till allt sum har varrt döit. Nå soili kumma närmre, å allt blir ata föit.

 

SÅ VACKERT!

Det är med blomsterängar och åkrarnas ädle säd och de rike örtesängarna samt lundens gröna träd som får oss att minnas guds godhet och rikedom. Vi förtjäna det här året runt. Det finns en luddig härlig dimmighet och samtidigt en klarsynthet i allt. Oavsett hur man vänder och vrider eller vilka bilder som komma upp så är det skönt.

Min hyllning till Ainbusk fortsätter med denna vackra version av ”Den blomstertid nu kommer”. Det finns i psalmboken men jag har alltid sett den som ALLAs visa. Det är mer folkligt än religöst över den. Och som så många andra tycker jag att den är underbar till så många tillfällen.

När jag först hörde denna version med Ainbusk hittade jag hem med visan fullt ut. Det blev så bra det kan bli. Jag älskar att lägga stämmor på gutamål är det något helt annat som lyfts med stämmornas toner.

TACK Ainbusk, för att ni valde att dela den med alla. Att spela in den och göra det med sådan närvarande energi. Jag vet inte om mina bilder för alltid är era eller vad men det händer allt oftare att just energiavtryck förmedlar någon annans bild. Jag ser vattnet, det kalla vattnet i ån – som strömmar bort. Den daggiga åker som tidigt på morgonen vaknar till liv och sakta förvaltar växtkraften. Hur gula hö-strån syns och värmen från solen känns i hela kroppen. Det är ibland bara rena naturbilder, ibland fyllda med småblommor. Glädjen och hyllningen till naturen är det jag känner i era ord.  Jag känna också er smärta i ordens betydelse nu. Men försök att minnas er energi där och då – när inspelningen gjordes. Det är så ni vill förmedla den så det vill jag påminna er om.

Liksom säden och grönskan växer, skördas, förmultnas för att sedan komma åter känns det så vackert att se på själens resa. Vi planerar, inväntar tillfälle, föds, lever, lär oss eller skjuter bort lärdomarna, dör, samlar oss och summerar jordelivet för att sedan komma åter. Likadant känns det med Josefin. Det är många som känner avståndet, kylan och förlamningen. Men hon kommer åter. Känslan är att hon ännu inte gjort alla sin gärningar och hon är så starkt handlingskraftig så hon finner sina vägar att förmedla dem och se till att jorden får vad hon tänkt att ge.

 

Just i denna visa är det inte Josefin som hörs tydligast, inte ens hennes stämmor. Det gör det hela så otroligt vackert balanserat. För hon finns där så starkt med sin energi ändå vilket lyfter allt annat.

 

Bilden är hämtad ifrån Stephanie Pui-Muns sida, här.

När en ängel byter dimension.

Tacksamhet!

Tacksamhet för er magi!
Jag känner sådan otrolig tacksamhet för att Ainbusk finns. Att ni valde att skriva, tonsätta, öva, tro på er väg och framföra era vackra alster med sådan innerlighet. Det har för alltid förändrat denna jorderesa för mig. Det förändrar hur jag ser och relaterar till musik. Hur jag mött min medialitet utan att tidigare förstå storheten.

Första kontakten var genom en LP skiva hemma i föräldrahemmet. Jag minns hur jag satt och lyssnade så öronen nästan slutade fungera. När första cd-skivan flyttat in hos oss satt jag och plockade ner alla toner, ord, känslor på papper. Jag analyserade in era sånger för att aldrig kunna glömma dem. Det blev en tröst, en tillflyktsort och en av de viktigaste vänskaper jag någonsin tilldelats.

Gunatt siv gutt har för evigt blivit ett med mig. Något som även mina barn bär med sig då de båda kan den, känner den väl och somnar bäst när mammas stämma sjunger den.

Vissa texter är varsamt placerade nära mitt hjärta och det finns andra som genast tar min ande till platser flera hundra mil ifrån Gotland. Till exempel minns jag en plats i ett kök, långt härifrån, där jag sitter mellan köksskåpet och frysboxen - på golvet. Ni var det som fick mig att våga tro på min väg, våga tro att jag skulle finna vad jag sökte i mörkret. Det fyllde min stund med tacksamhet för vart jag befann mig, vartifrån jag kom och vart jag var på väg. Min sanning blev istället att det inte var slut. Trots nattens mörker och dagens tunga utmaningar gick det att tro, det gick att förstå hur livet kan te sig olika genom er som höll ihop.

Min musikalitet har älskat det ni tonsätter. Mina stämmor, extra textrader och likheter med era har blomstrat. Det är en gåva i sig. Att kunna ge ut en sång på ert sätt och samtidigt göra det så innerligt att känslan ni förmedlar får andra att väva in sina liv i samma melodi.
Det är ro.
Det är lugn.
Det är healing!

Vi minns vår ängel, vi vet att du finns där. Att du möter oss när tiden är inne och att du vet när.
Vi ser dig  ängel, vi vill inte att du går så låt oss få leva och ha dig här hos oss ändå.
Nu vet du vår längtan, våra rädslor och farhågor så hjälp oss att våga se det vi söker och tror.
Du ser våra drömmar, du vet vilka vi är och vi vet att du väntar och att du är där.
Låt oss få älska det liv som vi har, låt oss få känna och veta att du är där.

Josefin

Jag ser din Ängel, jag vet att den är där. Att den dig hämtar och att den vet när. Jag ser din ängel och när du är redo att gå finns den där. Den har hjälpt dig att våga, söka och tro. Ni har delat dina drömmar och nu är ni där. Nu är din tid bestämd till sitt slut så älska det liv som du har, som du nu får se tillbaka på och njuta av. Låt allt hårt få bli fina mjuka minnen och låt allt varmt och kärleksfullt få bli din sanning. Låt din ängel få möta dig och följa dig din sista väg. Utan att falla, utan ont, utan alla tårar. Se upp och möt ditt ljus och känn all kärlek som strömmar mot dig.


Min hyllning till Ainbusk kommer att få ta plats på lite olika sätt framöver. Oavsett att det nu är fyra änglar, en i himlen och tre på jorden, är det balsam för själen att lyssna till er musik.  Men eftersom Jossans energi för evigt gjort avtryck i allt hon gjort finns det  även en stor tröst att fortsätta lyssna.
Alla fyra i Ainbusk har den vackra gåvan att forma ord till mer än inre bilder, det blir filmer av er musik och det gör att allas er energi för evigt finns i musiken. Det kommer jag att fortsätta känna tacksamhet för.

/Linda



Bilden är lånad härifrån.