Mitt livs mening påminns utav starka långa manliga armar.

 En dag som alla andra

Jag sitter och arbetar på kontoret. Denna dag är det duggregn i luften och jag hör fåglarna sjunga massor utomhus.

Musiken i högtalaren är mjuk, lugn och påminner om en fantasi-plats ovan molnen. Det blir mjukt och tunna lugna kulörer omkring mig om jag blundar.

Tidigare har jag gjort en healing-session på distans där jag var taget av glädje i min återkoppling. Det gav mig mer kunskap om hur vi fungerar i våra chakran och hur vissa händelser i våra liv kan te sig i energi-blockeringar. Dessutom var jag guidad att lossa blockeringen och på ett enkelt sätt veta att det var klart.

Som intuitiv coach är det en del av min DNA att guida andra, oavsett vilken tjänst de beställer, till att finnas deras inre balans med deras själ. Jorden, världen, behöver det och mitt uppdrag är att hjälpa.

Lugnet inombords att jag inte bara gjort nytta utan lärt mig mer för ytterligare nytta även framöver  känns bra. Och när jag öppnar mailet som ska förändra min dag anar jag ingenting.

Orden sjunger sig fram och bildar de mest vackra inre bilder jag sett. Hur någon annan fått hjälp att finna sin inre vibration, sin själs vibration, för att i sitt jobb kunna hjälpa fler. 

Det är vackert.

I hens möte fanns en man som var gammal. Det beskrivs om ett möte som inte är med så många ord utan mer förståelse och med visad värdighet för att vi alla är olika, på olika platser i livet, men hur vi trots det kan kommunicera ändå. Att vi trots tystnad i verbal kommunikation verkligen kommunicerar med varandra. Mötet innehöll även kontakt från andevärlden vilket var lite syftet med att skriva och berätta för mig.

Dock fortsatte informationen till mig när meningarna i mailet tagit slut. En liten bild från meningarna får plötsligt liv i mitt inre mediala seende och jag får mängder med information till mig. Kommunikationen fortsätter mellan mig och andevärlden, där mailet lämnat av.

Informationen är från den dagen, den platsen, det området över lag och om denne man. Han är idag en själ. Han dog någon gång mellan mötet med hen (som mailade mig) och idag. Det har han varit ett tag. Mailet berättade ju om något som skett för länge sedan.

Han står plötsligt bakom mig och håller sin hand på min axel.

Han visar att det jag gjort, före hans bortgång, gjorde skillnad för hans stund att lämna jorden.

Den jag är, påverkar andra att förstå och utvecklas i de personer de är.

Jag har på ett förlängt sätt hjälpt hans själ att möta ljuset på ett fint, fridfullt och energi-fyllt sätt.

Vem vill inte kunna detta?

Detta var min dröm i så många år. År av tvekan och starka tankar i mitt ego att ”inte ska väl jag tro att jag kan”, eller ”varför skulle jag kunna hjälpa någon som dör”, ”varför skulle jag vara utvald att stötta när vi naturligt lämnar detta fysiska liv?”.  Jag slogs med tankarna om VARFÖR jag ville hjälpa och lära mig mer om hur vi dör och vad som händer då. 

Han tackar mig. 

Hans starka armar är äntligen starka igen. 

Han är lycklig och tacksam. 

Han är lycklig trots att han inte längre är här. 

Han är lycklig just för att han inte längre är här.

 Min vändpunkt

Jag ville inte spöka den dagen jag är död. Jag ville däremot vara gift. Med Mattias. 

Jag ville var gift med honom när jag lever så jag slipper känner ånger att jag inte levt mitt liv fullt ut så som jag vill, med risk att istället spöka när jag dör.

Så jag bestämde mig att jag skulle fria. Det fanns ingen tid att förlora. Och jag köpte hem lite skumpa, tvingade honom i duschen när sonen somnat så jag skulle hinna plocka fram ljus och mysa till dig mitt i vårt renoveringskaos. 

Det var en helt vanlig grå tisdag, mitt i vår vardag. Alla rum var samman-packade i ett hörn i köket och byggplatsen höll det värsta av damm och färg på rätt sida om renoverings-linjen i vårt hus.

Jag var fast besluten att jag i detta liv behövde manifestera min kärlek till Mattias( inför honom, mig själv och kanske hela världen) genom att gifta mig med honom. Ett löfte som är det heligaste och viktigaste vi kan leva efter, oavsett upp eller nergångar i livet.

Jag ville inte spöka den dagen jag dör. Jag ville leva fullt ut. Och på samma sätt jag var fast besluten och lycklig när jag friade så visar nu mannen - själen på mitt kontor - sina starka långa vackra manliga armar och känner sig lycklig. Han är dessutom fast besluten att visa mig hur jag hjälpt i hans liv, utan att jag vet vem han är när han levde. Därför såg han till att komma hit och fortsätta kommunikationen där mailet från hen var slut.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att jag kan hjälpa själar och jag älskar att jag inte dog den där gången när jag själv var rädd att livet kunde ta slut. Jag känner en sorts tacksamhet till dagen då jag kunnat förblöda, och de följande stunder som var kritiska. En tacksamhet att jag inte dog utan fick mer chans att tänka på min död och vad som är viktigt fram tills dess.

Använd ditt liv, ditt livs mening och fyll ditt liv med än mer mening.

Vart är du på väg och varför?

Låt ljuset i mig reflektera ditt ljus inom dig.

Namaste!

/Linda