Tacksamhet över livets värme och allt som varit dött

 

Den blomstateid´n nu kummar med lust och fägring stur. Du kummar u e summar da gras å gröido gro. Me bleia livli värme, till allt sum har varrt döit. Nå soili kumma närmre, å allt blir ata föit.

 

SÅ VACKERT!

Det är med blomsterängar och åkrarnas ädle säd och de rike örtesängarna samt lundens gröna träd som får oss att minnas guds godhet och rikedom. Vi förtjäna det här året runt. Det finns en luddig härlig dimmighet och samtidigt en klarsynthet i allt. Oavsett hur man vänder och vrider eller vilka bilder som komma upp så är det skönt.

Min hyllning till Ainbusk fortsätter med denna vackra version av ”Den blomstertid nu kommer”. Det finns i psalmboken men jag har alltid sett den som ALLAs visa. Det är mer folkligt än religöst över den. Och som så många andra tycker jag att den är underbar till så många tillfällen.

När jag först hörde denna version med Ainbusk hittade jag hem med visan fullt ut. Det blev så bra det kan bli. Jag älskar att lägga stämmor på gutamål är det något helt annat som lyfts med stämmornas toner.

TACK Ainbusk, för att ni valde att dela den med alla. Att spela in den och göra det med sådan närvarande energi. Jag vet inte om mina bilder för alltid är era eller vad men det händer allt oftare att just energiavtryck förmedlar någon annans bild. Jag ser vattnet, det kalla vattnet i ån – som strömmar bort. Den daggiga åker som tidigt på morgonen vaknar till liv och sakta förvaltar växtkraften. Hur gula hö-strån syns och värmen från solen känns i hela kroppen. Det är ibland bara rena naturbilder, ibland fyllda med småblommor. Glädjen och hyllningen till naturen är det jag känner i era ord.  Jag känna också er smärta i ordens betydelse nu. Men försök att minnas er energi där och då – när inspelningen gjordes. Det är så ni vill förmedla den så det vill jag påminna er om.

Liksom säden och grönskan växer, skördas, förmultnas för att sedan komma åter känns det så vackert att se på själens resa. Vi planerar, inväntar tillfälle, föds, lever, lär oss eller skjuter bort lärdomarna, dör, samlar oss och summerar jordelivet för att sedan komma åter. Likadant känns det med Josefin. Det är många som känner avståndet, kylan och förlamningen. Men hon kommer åter. Känslan är att hon ännu inte gjort alla sin gärningar och hon är så starkt handlingskraftig så hon finner sina vägar att förmedla dem och se till att jorden får vad hon tänkt att ge.

 

Just i denna visa är det inte Josefin som hörs tydligast, inte ens hennes stämmor. Det gör det hela så otroligt vackert balanserat. För hon finns där så starkt med sin energi ändå vilket lyfter allt annat.

 

Bilden är hämtad ifrån Stephanie Pui-Muns sida, här.