måndag 11 december 2017

Likt en blomma blommar hon än!

Bilden kommer härifrån

Hon tittar ner i famnen och sväljer tårarna. Det är inte här hon tänker släppa fram dem. De ska minsann inte få se hur sårbar hon är. Inte idag. Inte alls. Fanns det förtroende och acceptans för den hon är skulle det gå men inte på detta vis. Det får inte bli deras vinst att veta så mycket om henne. Hon tänker hur hon skulle vilja fly härifrån, inte längre sitta här i kyrkbänken. Hon vill bara bort någon annan stans. Dit det är vackert, där hon är en av alla blommor, ljusa och kärleksfulla. Med respekt för att vi alla är olika och vissa mer känsliga än kanske mängden människor. Men här är inte läge att fälla tårar. De är MINA, tänker hon när hon biter sig i tungan. Inte här!

Jag satt där många gånger och tänkte för mig själv att det bara skulle gå att hålla tillbaka tårarna. Hur fel jag fungerade och hur jobbigt det var att inte vara som alla andra. Det kunde räcka med några toner från orgeln, vissa utvalda ord någon läste med hela hjärtat eller en sång där barnen fortfarande var mer öppna än stängda. När någon vibration av energi någonstans ifrån slog emot mig och känslorna vällde fram likt ett X2000-tåg. Men vanligast var en kommentar som gärna skulle kännas och få mig att känna mig lite mindre än andra, de var det mest sårande och det som fick hela kroppen att värka. Att det fanns ett begrepp som förklarade vad som hände förstod jag inte. Men idag vet jag att min högkänslighet många många gånger har skapat sorg i kroppen efter smärtan av andras ord, intentioner och deras tankar. Sorg som så många år senare fortfarande kommer i sorgens egna takt och behöver tas om hand.  

Sorg enligt min mening.

Vissa dagar blir vi mer påminda om de vi saknar än andra. Dessa dagar blir ibland som en bromskloss, eller så är känslan som om det hela tiden ligger en enorm kloss framför oss. Det är inte så självklart att bara få gjort det som är tänkt eller ens det som vi gör varje dag. 

För mig är sorg ett ord, ett tillstånd, en känsla, något naturligt, en smärtsam eller fin känsla. Det är något som jag skulle vilja att alla pratar mer om i livet, mitt i vardagen. Vad är sorg och hur agerar den i dig? Vad får den dig att känna och vilka slutsatser drar du av det? Allt detta påverkar ju också hur du hanterar sorgen. 

Sorg för mig behöver inte vara en person som lämnat jorden. Det kan lika väl handla om det vi har mitt i livet. Saker, personer, uttalanden, situationer, upplevelser, detaljer förknippade med något som vi varit med om, dofter, det vackra - ja massor är sorg eftersom det är så starkt kopplat till en känsla. 

Mitt i mina sittningar kan jag plötsligt bli medveten om att sorgen jag hanterar i mitt jobb faktiskt är lika mycket min som mina kunders. Det är lika mycket jag som känner sorg inför de som är kvar på jorden som för de som finns i själslig form. För jag ser inte att vi dör och då finns vi inte mera. 
Men det gör ont att ens skriva. För självklart finns känslan av att de försvinner när de dött. Vi som är kvar här kan ju inte längre se, krama, dofta, samtala, njuta och längta i vetskap om att vi snart ses igen. Vi känner den fysiska frånvaron och det är fysisk sorg som är, enligt mig, den absolut tuffaste.

De själar jag möter och arbetar med/för känner också sorg men på en mer andlig nivå. Då är det mer lätt-vibrerande, vackert, förstående och ljust i sorgen. Här på jorden blir den svart, mörk, tung, hårt, smärtsam och tyvärr för många något vi inte talar om. 

Min tröst många gånger kommer från min öppenhet. Att våga gråta, fälla en tår med mina kunder. Att våga släppa fram mina känslor (som inte alltid är mina men för den delen är mina att få dela med mig av). Det är när medmänniskan både ser och känner att vi båda känner som det händer något magiskt och frigörande över sorg. 
Sedan finns de personer som hade velat kunna släppa ner garden och gråta men blir så obekväma att de sväljer ner det. Jag har ingen värdering i det. Jag dömer ingen i det. Det händer att jag gråter åt dem också. Det viktiga för mig är att inte leva mer i osanning. Att jag inte trycker ner det som behöver komma upp. Det är en värdering i livet jag uppmanar andra att få dela. Och när barnen kommer och säger att de släpper ut sina känslor istället för att inte visa blir jag varm - det är ju precis det. 

Så samla dig ibland, tänd ett ljus, håll i en sten, köp dig en vacker blomma och släpp garden. Musik är fantastiskt skönt att ha med sig när man vill släppa ut lite känslor som tidigare fick stanna i baksätet. 
Låt sorgen omges av det vackra så känns den inte lika läskig som vi allmänt i samhället har gjort den till. Gör den till din och gör den vacker.  Det är en del av dig. 

Namaste!

/Linda Öberg




1 kommentar: